Midsommar

Och som om det inte räckte har vi nu alltså firat midsommar ihop oxå - igen.
Med 4 barn.
:)

Det var underbart, ljuvligt.
Sol, värme, god mat, vackra ord, kärlek, sova nära, mycket prat, kramar, kel, massage, uppassning.
Och sen då??
Vad händer nu??

Inget.
Våran situation är precis densamma.
Ändå gör jag det här! Utan att tänka!!
Men idag tänker jag. Ensamma tankar. Tragiska tankar.

Jag har redan glömt allt vackert du sa till mig. Allt prat vi gick igenom igen.
Och jag är övertygad om att du träffat någon, igen, trots allt vi återigen sa...
Jag älskar dig!!! Jag älskar dig!!!
Du ber mig att inte vara rädd, men just nu är jag fullkomligt livrädd.
Och ensam.
Och ledsen.
Och ännu mer ensam.

Var är du ikväll???

Jobbig

Vi hamnade isäng igår.
Jag antar att det var oundvikligt.
Det har legat i luften ett tag.

Det gick några sms under kvällen, vänliga, vardagliga.
Kvart i två kom frågan: Jag är hemma nu, kommer du?
Jag kan skylla på alkoholen, jag kan skylla på ensamheten, jag kan skylla på allt -
men det är ju enkelt att jag ville!!
Jag hade gjort precis samma (dumma) val nykter en onsdageftermiddag.

Jag kom dit. Du ville prata. Jag sa nej, inget prat, inga frågor - bara kom...
Det var underbart! Vi har så bra sex!! Attraktionen är så stark och så stor och tilliten total, ögonkontakten där och då är magisk, det går inte att förklara.
Vi somnade utmattade vid halv fyra kanske. På varsin kant av sängen. Under varsitt täcke, utan kontakt.
Jag sov så skönt, tryggt.
Blev väckt vid 9 av trevande händer som genast fick upp lusten igen. Och jag känner mig så älskad...

"Hur mår du i det här?" Naturligtvis kom frågan. Jag sa bara att vi inte skulle prata, inte idag. Ringde H, som var på gatan bredvid och så gick vi direkt hem till henne.

Jobbig dag. Riktigt jobbig dag.
Hur kunde jag vara så dum?? Nu blir det ju ännu svårare. Hur hanterar vi det här nu?
Frågor och frågor och frågor.
Jag VET ju att det inte kommer att bli mer, att vi bara drar ut på avskedet. Det gör mig så ledsen.
Ändå ångrar jag mig inte, jag skulle göra om samma val när som helst igen, göra samma sak.
Du fyller mig, du gör mig hel.

Jag har suttit på händerna idag för att inte ringa till dig, gråtandes och snorandes "Ta mig tillbaka - jag gör allt!"

Jag fick ett sms på eftermiddagen att du flytt ut till stugan med ångesten, och jag vet att du mår lika dåligt av det här som jag gör, vilket gör det ännu värre.
Jag svarade inte.
Jag har inga svar att ge.
Kommer vi nånsin att lösa det här?

Insikt

Efter 2 sms igår under dagen trodde jag att jag var säker,
men det skulle jag aldrig ha trott.
För naturligtvis ringde han på kvällen...
Återigen fick jag förklara att jag inte är där riktigt än, att det är jobbigt att prata. Men det blev 20 minuter ändå..
Jag vet att han anar något. Jag vet att han märker att något är fel. Att jag inte mår bra, att något har hänt. Och han blir ledsen när jag inte vill prata med honom...när jag inte orkar...

Men just nu pratar jag inte med någon. Jag vill inte, jag orkar inte.
Jag drar mig undan. Just nu är det det jag behöver. Och vill.
Det händer så mycket,
så många tankar och funderingar
så mycket sorg
jag vet inte varför
Jag känner mig under isen bara. Men har inte på något sätt panik över det. Jag vet att det går över. Det är min insikt idag. Att må lite dåligt och bara vänta ut det.
Ni som känner mig vet att jag kommer igen :)

Det handlar om Vargar, om Rövhål, om små sjuka Sudd, om Pengar, Jobb, Kärleken osv
Det handlar om för mycket, just nu.
Men det går över.

Just nu trivs jag bäst hemma, själv.
Jag orkar inte engagera mig, orkar inte skratta, orkar inte umgås, prata.
Saker och ting känns inte roliga nu. Inget inspirerar. Mat är äckligt, kläder är tråkigt, teveprogram är kasst och människor kräver mer än vad jag kan åstadkomma.
Jag drack inte så mycket i lördags, jag gick hem själv (trots fler erbjudanden och påtryck såklart) och jag är väldigt nöjd med båda besluten. Fler insikter. Jag mår dåligt över visst beteende nu, och det finns saker jag aldrig kommer att göra igen.

Men jag kommer igen - det vet ni!
Ge inte upp om mig, ge mig bara lite tid.

Jag får väl skriva av mig ;)

För mycket

Ni har rätt!
Det funkar inte. Det har varit många samtal, nattliga sms osv i flera dagar.
Det blir inte att man går vidare då.
På något sätt blir man kvar och hoppas, tror, längtar.
Fastän man vet att det inte funkar och man inte orkar eller vill börja om igen.
Ändå var det så svårt att säga nej, att säga att jag måste få tid. Att vi kanske kan, sen...senare...aldrig...

Jag städade badrummet,
slängde dina saker i soporna och gick ut med påsen i soprummet.
Så.
Över. Klart. Borta.
BÄST.
Jag måste ta mig vidare.
Jag mådde bättre några dagar, hamnade i en djup svacka och det är dags att gräva sig upp igen.
Ingen återvändo denna gång.
Tyvärr.

Hmmm

Kärleken var här nyss...
Vi har varit ute och gått, vi har fikat.
Pratat, skrattat och haft det som förr.
Eller, inte alls.
Vi rörde inte varann och han har åkt hem nu,
så det blir ensam inatt igen.
Det är bra!!!
Vi ska inte hamna isäng igen - det skulle bli jobbigt.
Vi ska ju klara av denna vänskap nu...

Jag vet inte alls hur jag mår, än.
Jag vet inte alls hur det känns.
Men det var underbart att se dig!!!
Jag har ingen aning om hur du känner, om det var jobbigt att umgås eller om du klarade av det.
Jag antar att jag får veta det inom ett par dagar, om jag vill veta.
Huvudet i sanden...
Du såg ut att må bättre, gladare, piggare.
Du skämtade om ditt depp och att du är gnällig. :)

Nåja, vänskap var det.
Behöver jag fler vänner i mitt liv??
Behöver jag ha dig kvar i mitt liv??
Om jag inte får den del av dig som jag egentligen vill ha?

Jag vet inte!!!!!!!!!!!!!!

Kan inte någon bara ge mig alla svar.
Nu och här.

Ångest

Jag mådde bättre.
Efter ett par veckor helt utan dig ( ja naturligtivs med telefon och mejlkontakt) så mådde jag bättre.

Men igår blev allting sämre igen.
Paniken slog till, andan sitter högst upp i halsen (någon stor tjock jävel sitter på min bröstkorg - JAG KAN INTE ANDAS) och jag bara vet att du har träffat någon ny...

Ni hör själva hur sjukt det låter, hur "långt" jag gått vidare, hur mycket jag skulle klara av att vara bara vänner och umgås. Jo men visst...
Varför igår?
Varför kommer tankarna och känlsorna tillbaka igen?
Varför har jag panik?????

Det är över, slut, finito...jag vet ju det.
Jag har varit okej med det, eller accepterat det åtminstone.
Jag har ingenting med att göra om du träffar någon eller inte, jag har ingenting att göra med någonting som rör dig längre...kanske är det det jag förstått.
Jag vet inte var du är, vet inte hur du känner eller tänker. Kanske är det det som skrämmer mig.

Nej, jag kommer aldrig att göra det här igen.
Jag kommer aldrig att orka det här igen.
Jag kan inte andas! Jag kan inte gråta.
Allt är bara tjockt.
Jag skäms över mig själv, över vad jag tillåter någon annan att "göra" mot mig. Att någon annan har kontrollen över mitt liv.
Fy fan.

Aldrig

Trots bristen på tillit och närhet och en enormt stor cynism till livet och kärlek så tog jag språnget.
Efter 15 år, där någon förvandlades till Vargen efter 13 och det hela slutade i något större än Big Bang (nån som har koll på DEN teorin förresten...) så var jag STENSÄKER på att leva ensam. Att aldrig någonsin släppa in någon i mitt liv igen...

Hahahaha jag skrattar fortfarande åt mig själv. Väldigt högt, tårarna rinner. Av både skratt och ledsamhet såklart...
Jag träffade Kärleken och han var så olik en Varg man någonsin kunde bli. Han var känslig, han grät, han pratade och pratade och pratade (gud vad vi har pratat!!) Och vips så var jag förälskad - mycket mot min vilja.
Jag sparkade bakut, jag sprang, jag svor och jag hoppade i säng med andra.
Han log och grät och lät mig hållas i full tro att jag skulle komma över sorgen och kunna gå vidare. Att jag skulle tro på kärleken igen och på Kärleken. Och han väntade... Kärleken var en riktig man.

MEN

jag kunde inte riktigt...
Vi tog steget, jag vågade! Fan vad jag var stark och bra då, i det ögonblicket (men livrädd)
Och i samma ögonblick drog jag mig undan, vänskapen försvann mer och mer, samtalen, till och med sexet blev mindre (vilket inte är så konstigt kanske, vi slutade vara kaniner...)
Jag vet att jag gjorde fel,
och den Riktiga Mannen visade tecken på att bli en "kärring"...

Dessutom visade sig vissa egenskaper jag inte gillade, egentligen. Men nu i efterhand förstår jag dem.
Till fullo.
Varför inser man allt när det är försent??

Nåja jag hoppas att jag lärde mig något i den här svängen.
Nu ska jag lära mig att vara ensam, och njuta av det. Jag tänker inte springa in i något, jag är INTE intresserad av att dejta eller träffa någon.
Jag vill fortfarande inte ha ett förhållande (jag ville ha honom, men inget förhållande) men jag tänker heller inte dra hem den ena efter den andra för att jag blir utmanad eller för att jag kan vareviga helg. Det behovet är borta, just nu.
Och jag tänker aldrig bli kär igen.
Det är ett löfte.